Ett brev för mig själv. Inspiration från redovisningen.
Fan då mamma. Vill bara att du ska se mig, höra mig och prata med mig. Vill ha dig som min mamma och inte som en främling.
De dagar då du mår bra fungerar allt normalt och vi kan faktiskt ha en ordentlig konversation. Men de dagarna är få och jag har knappt kunnat prata med dig. Allt har bara kretsat runt dig, runt alla dina lögner. Du har ljugit så många gånger för mig att jag har så svårt att tro dig idag. Mest har dina lögner bara skadat och inte skyddat.
Jag är så nervös, rädd, orolig över att träffa dig på lördag. Tänk ifall du är arg på mig, ifall jag råkar säga något fel? Jag är rädd att du kommer ignorera mig och skada mig.
Men jag gör det här för min bror. Inte för dig och inte för mig. Utan för min bror förtjänar att ha en normalt fungerande familj, även om det bara är en fasad. Han ska inte behöva lida för dina handlingar. Och jag tänker inte låta mina känslor förstöra hans helg.
