Mitt i kaoset finns du.
Emelie. Min bästavän och fru. Du är den som gör livet värt att leva, du gör mina dagar meningsfulla.
Har redan uppdaterat om dagen, pappa har druckit och Fru har skrikit så min ångest slog ner mig, hämtat farmor och blabla.
Men det jag inte har skrivit är om min kväll. Jag drog och träffade Emelie. Vi rökte och pratade. När jag skulle gå till bussen ramlade jag, så jävla klumpig som jag är. Nu har jag ont i armen (fast det känns lite som självskadande så jag slipper cutta haha). När jag satt på bussen hem så stannade inte chauffören på min hållplats. Awesome day. Eller inte.
Just det. När barn M var här så frågade hon vad jag hade gjort på mina armar. Jag sa att jag hade ramlat med moppen (åh alla gånger som jag har skyllt på att jag har ramlat <3) och hon sa "åh vad ont det måste göra. Tur att du inte skadade dig ännu mer".
Alltså. Gulligt det där. Om jag nu hade ramlat på moppen.
