cutted

Hur många av mina läsare har en bra kontakt med båda föräldrarna? Eller någon utav föräldrarna? Lite nyfiken..

Som ni vet så har jag ju ingen kontakt med mamma. Hon och jag har ju alltid haft den där on/off förhållandet. Vi har haft kontakt när det har passat henne och när hon mår bra. Egentligen, vem kan klanka henne? Två instabila personer kan inte älska varandra eller ta hand om varandra.
Men jag kan ju inte låta bli att älska henne eller sakna henne. Jag älskar ju henne trots att hon sårar mig och trots hennes egoistiska tänkande.
Jag hatar hennes beteende och att handlingarna hon gör alltid sårar just mig.

Ska till min fina Christina för att kramas och gosas. Är lite deprimerad och känner mig inte säker på mig själv.
Ska bara köpa cigg först. BRB.

Står ute och röker i min ensamhet.
Ångesten och depressionen gnager i mig. Livet känns liksom onödigt, allt känns så meningslöst och värdelöst.
Och ni kommer aldrig förstå, mina vänner kommer aldrig förstå, inte min familj heller.
Slängde iväg ett sms till pappa, skrev bara "jag är deprimerad". Nu i eftertanke så ångrar jag ju det. Ångrar att jag klicka på skicka. Men gjort är gjort. Känns lite elakt att dumpa av mina bekymmer på honom. Han har ju redan så mycket att tänka på och jag vill inte att han ska oroa sig för mig också. Han tror ju att jag är frisk, typ.

Livet är meningslöst, så enkelt är det. Inga tvivel, bara rena känslor som känns inuti mig. Jag kommer aldrig att bli frisk. Tyvärr. Det har ju läkare sagt redan från början. "Alltså V, du kommer ju alltid att ha minnena kvar och kanske drömma mardrömmar om det i resten av ditt liv. Men det kommer ju minska något enormt. Du kommer ju kunna hantera de där stunderna bättre".

Hej, jag heter V och är dömd att vara annorlunda i resten av mitt liv. Min kropp är förstörd sedan barndomen och alla människor kommer alltid se snett på mig och behandla mig annorlunda. Alla män kommer alltid vara ett hot för mig och en påminnelse om det hemska som har hänt. Jag är dömd till att aldrig mer kunna älska en kille.

Skrev först ett långt inlägg, men allt försvann. Helvete.
Jag vill inte ha det såhär längre, vill ju bara vara frisk.

I mitt liv finns det få men viktiga personer. Personer som jag lätt kan sortera. Mina festvänner, mina bekanta och min bästavän. Men utanför dem här kategorierna finns ju självklart den viktigaste, min pappa.
Han var ju den enda som faktiskt trodde på mig och som alltid har kämpat för min skull. När jag själv gav upp hoppet stöttade han alltid mig och hjälpte mig. Han letade alltid efter utvägar till min fördel. I grundskolan, efter våldtäkten, då såg han till att jag blev sjukskriven så jag kunde vila.
Och nu, när jag har riktigt tuffa dagar på jobbet, finns han alltid här när jag behöver ta ut min ilska.

Och alla gånger som mamma svek fanns han alltid till hands. Han ringde och skällde ut satkärringen, han torkade mina tårar.

Jag är en tjej som egentligen inte tycker om bilar eller för den delen förstår mig på bilar så mycket. Ja, jag vet att en bil har en motor (hehe) och koppling. Men jag vet faktiskt inte så mycket mer. Om du öppnar motorhuvudet på bilen är allt ett enda stort frågetecken för mig.
Hur som helst, min blogg handlar inte om fordon. Det jag vill komma fram till är att även om fordon är off my record, så finner jag ändå ett visst lugn i pappas thunderbird. I den bilen är jag trygg och det känns som jag är någon när jag glider på vägarna.
Så, ett sätt för mig att hantera min ångest, är faktiskt att åka bil, speciellt pappas thunderbird. Spelar ingen roll vart vi åker, om vi kommer hemma samma dag eller efter en vecka. Så länge jag sitter där mår jag bra.

- Pappa var full redan vid elva tiden mitt på dagen.
- För första gången på länge så snäste jag tillbaka mot pappa och sa vad jag tyckte och tänkte om hans missbruk.
- Jag stack hemifrån, är hos Syster just nu. Har pratat både med A och och storebror.
- Satt och mös med F.H i hans bil.
- Fru hoppade från balkongen.