Minnen från inläggningen på BUP
När jag var inlagd denna långa period så lärde jag mig hur personalen fungerade. Vilka som förstod en och vilka som var där endast för att tjäna pengar. En tjej i personalen (lets call her S) och jag gick verkligen inte ihop. Hon var grym och grotesk mot både mig och de andra som var inlagda. Jag delade rum med en tjej som jag var nära kompis med för jätte längesedan, och den här tjejen blev illa behandlad av S.
Hur som helst, jag hade somnat till under dagen. Tjejen jag delade rum med var på permis hemma. Jag drömde en mardröm som fick mig att spy. Så jag sprang till toaletten och spydde som en gris. Det var snart dags för middag och jag hade ingen lust att äta. Jag gick till S och förklarade läget, sa att jag hade spytt p.g.a. en mardröm och inte orkade äta just nu. Hon förstod, sa hon.
Senare mot kvällen ville jag ut och gå på en promenad. Men S tillät mig inte. Hon sa att man måste ha ätit middagen för att gå ut och gå. Jag sa att jag kunde äta maten nu och sedan gå ut men hon svarade "Vi äter maten tillsammans den tiden som vi har bestämt, varken före eller efter".
Jaha, det var min promenadtur. Det enda som jag uppskattade inne på psyket. Att få komma ut, känna den friska luften, röra på kroppen och känna sig fri och normal.
kan du skicka ett sms om vem denna s är? man kan ju säga att jag känner personalen ganska bra nu haha :(
Jag hatar både BUP och vuxenpsyk.
Fast mest vuxenpsyk... :/
Vuxenpsyk är tusen gånger bättre en bup.
Det beror helt och hållet på vilken stad
man bor i antar jag.
Jag har bara legat på den låsta avdelningen
i Norrköping och där blev jag behandlad
som en brottsling.
Jag har haft kontakt med BUP sen jag var
tre år gammal, så jag var en ganska speciell
patient för dem (och flera av läkarna där
var ledsna när jag var tvungen att lämna dem).
Visst, de behandlade mig som ett barn ibland på BUP,
men de var åtminstånde inte hårdhänta eller föraktfulla där.
De hatar mig på vuxenpsyk och det märks verkligen.
