cutted

Har ont i magen, är lite full för jag fick lite för mycket dricka av S.
Har ätit för mycket och har haft det roligare än vad jag trodde.

Mitt sista inlägg år 2012. Inläggen suger. Nu börjar dem smälla raketer på min gata, bye

Påväg till Märsta och ska chilla galet. Självklart glömde jag min bok hemma.

Är.Så.Jävla.Trött.

Har en myskväll efter allt tvättande och städande. Så nu blir det att slå på någon rolig film och chilla galet.

Hela min värld håller på att rasa ihop. Lämna mig inte själv för jag är inte tillräckligt stark. Jag kan inte vara själv..

Inte gråta. Inte gråta.

Har nyligen sminkat mig och tårarna är på väg ut.. Inte gråta... Inte gråta.

Är så jäkla trött. Sov typ ingenting inatt och har sån jävla ångest. Äckligt.

Ikväll ska jag träffa Christina och hennes pojkvän, får väll se vad vi hittar på. Hoppas att ångesten har dämpat sig tills dess och hoppas att dem får mig på bättre humör.

Nu ska jag sminka mig, städa rummet och vila lite.

Har fortfarande inte gått och lagt mig. Funderar på att gå ut och röka och sedan städa rummet.. Är ju ganska onödigt att sova nu.

Senare idag ska jag gå och kolla på skor och kläder. Ska fan på studentkryssning i februari!

Driver du med mig? Har inte somnat ännu och är hur pigg som helst. Fuck this.

Ger upp.

Är det ens någon som ser mig eller som hör mig? Är jag ensam? Bryr sig någon?
För det är helt tyst och just nu skulle jag behöva höra alla dem där orden. Det kommer bli bra, jag finns här, du är stark, älskar dig, gör inget dumt, stå på dig, ska jag ringa?

Vill bara sluta höra rösten, vill bara få bort ångesten. Vill bara må bra. Bara för en natt.

Så trött och hela kroppen värker. Vill bara dö just nu.
Skrämmande att jag tänker sådana tankar. Usch, det är tabu. Sånt får man inte skriva eller prata om. Tyst.

Äckliga jävla ångest, dra år helvete! Så trött på att må såhär. Hatar känslan att vilja skada mig och viljan att överdosera. Det är inte okej. Det är inte skönt någonstans.

Vill bara slippa ångesten förfan.

Ångesten försvann runt ett tiden igår. Jag gick på en långpromenad och rökte. Det hjälpte faktiskt..
Tog också 125 mg lergigan.

Idag ska jag bara ta det lugnt, ta hand om mig själv. Smörja in mig, duscha, göra en ansiktsmask och läsa tidningar.
Senare mot dagen kommer jag åka till min syster och äta middag där. Awesome.

Blodet rinner och ångesten dämpar lite. Men det är fortfarande för mycket ångest och jag har för lite skärsår och är inte tillräckligt ren.

Jag är inte klar ännu.

Har alltid dem här som jag kan räkna med. Låter jätte egoistiskt och elakt att skriva så. Men när jag känner mig ensam kan jag alltid ta fram dem här sakerna.

Jag kommer aldrig glömma den natten då jag blev av med min oskuld. Den natten då jag endast var tolv och var ett barn.
När han höll fast mig och jag kände meningslösheten att kämpa emot, han var så mycket större och äldre än lilla mig.
När han slog mig, höll för min mun och höll mig så hårt.
När han stoppade in sin snopp i mig och det kändes som hela jag brann.


Jag hade flera sår efter. Blåmärken, rivsår och ömma kroppsdelar. Jag hatade mig själv. Jag äcklades utav mig själv. Och jag såg att andra äcklades utav mig med. Även om dem inte visste så hade dem nog en aning.
Fru såg mina sår i Bulgarien. Hon såg mina sår nere på låren men jag sa att jag hade ramlat.

Jag är äcklad och smutsig nu, har testat att skrubbat men det har inte fungerat så jag funderar på att skära mig. Låts blodet skölja bort smutsen..

Jag slumrade till för en stund och vaknade upp i ett okänt rum. Rummet var inte mitt, inte någon kompis rum heller. Men jag såg vem som var där. Astic.
Han stod där med sitt flin, självgod över att ha lyckas lockat tillbaka mig. Lurat tillbaka mig till det där äckliga rummet som stank kroppsvätskor.
Min röst var borta och hela jag skakade. Svetten rann och jag kunde inte skrika. Jag kunde inte få ut ett ljud från munnen.

Han höll mig hårdare den här gången, kanske det beror på att jag har blivit större? Att jag är 18 år och inte 12. Kanske beror det på att jag skulle göra mer motstånd den här gången?
Jag vet inte varför men det gjorde ont. Armarna började domna bort och jag fik svårt att andas. Varför ser han precis likadan ut? Varför har inte han åldrats? Varför har han samma kläder på sig?

Sen vaknade jag upp. Hade sovit i en timme ungefär. Jag var hemma, i mitt rum och ensam.
Men nu vill jag inte vara ensam. Jag vill inte vara här själv. Jag måste iväg. Jag får ingen luft hemma och jag känner mg spyfärdig och ångesten är större än någonsin.

Pallar inte med min ångest. Vill skära mig, göra nya fina och blodiga sår men vill inte ha fler ärr.

Kollar på gamla criminal mindsavsnitt för jag har sett alla greys anatomy. Så jag hoppas verkligen att criminal minds får mig på bättre tankar..

Kallelsen avser ett samtal med information och diskussion kring psykologisk behandling.

Jaha, här kör vi igen. Ny psykolog. Pallar fan inte.

Stop being the person that people enats you to be and start being yourself.

Äh, fuck it. Man blir ändå inte omtyckt som sig själv.

Nu fick jag äckelångest och har stor lust att skära några nya sår..

Känns som att livet är lättare, har mina vänner och världens bästa vän Emelie också. Jag har inte haft någon ångest idag.

Nu är julen verkligen över, det slog mig nyss. Alla julklapparna är utdelade, Farmor har åkt hem, julmaten börjar ta slut och snart är det 2013.
Jag vet inte om jag är redo för ett nytt år. Jag vill gärna ha ett bekymmerslöst och ett friskt år, men jag är verkligen inte redo att kasta bort rakbladen och sluta med ångesttankarna. Ta mig inte fel nu, självklart vill jag kasta bort dem dumma rakbladen och inte göra nya och självklart vill jag sluta med ångesttankarna. Men som sagt är jag inte redo.

I mitt nya år, i 2013 vill jag ha kvar min bästavän Emelie, vara frisk, få en bättre kontakt med Mamma och ha bästa betygen i klassen. Det enda som känns möjligt är att ha kvar min bästavän och ha toppbetyg.

Jag vet att jag skrev i ett tidigare inlägg att jag ska ha ert nyårslöfte om min Mamma men jag tänker inte ha några löften faktiskt. Jag vill inte ha löften och sedan misslyckas med dem. Nyårslöften ger bara ångest och tvångstankar att man måste vara perfekt.

Jag har haft en hel ok julafton. Kollade på Kalle anka (som vanligt), åt massa god julmat (typ fårfiol, sill, ägg, lax, Jansons frestelse, norska köttkakor) och efter all frossande blev det dags att byta julklappar. Jag fick inget speciellt, typ pengar bara.
På kvällen hämtade C upp mig och vi åkte till L för att ha vinkväll. Självklart drack jag det där glaset för mycket och blev lite full. Så när jag skulle åka buss hem råkade jag klicka på fel knapp så jag fick gå en lång bit hem.
Väl hemma snubblar jag på tröskeln, skrattar lite för mig själv och sedan ner till rummet. Men i rummet råkar jag tappa en lampa som slutar lysa och jag tänkte vara smart och fixa den (fast i min hjärna tänkte jag att fixa betyder att peta) och då brände jag mig.
Men julafton har varit helt okej.

Ja ä full

Emelie. Min bästavän och fru. Du är den som gör livet värt att leva, du gör mina dagar meningsfulla.

Har redan uppdaterat om dagen, pappa har druckit och Fru har skrikit så min ångest slog ner mig, hämtat farmor och blabla.
Men det jag inte har skrivit är om min kväll. Jag drog och träffade Emelie. Vi rökte och pratade. När jag skulle gå till bussen ramlade jag, så jävla klumpig som jag är. Nu har jag ont i armen (fast det känns lite som självskadande så jag slipper cutta haha). När jag satt på bussen hem så stannade inte chauffören på min hållplats. Awesome day. Eller inte.

Just det. När barn M var här så frågade hon vad jag hade gjort på mina armar. Jag sa att jag hade ramlat med moppen (åh alla gånger som jag har skyllt på att jag har ramlat <3) och hon sa "åh vad ont det måste göra. Tur att du inte skadade dig ännu mer".
Alltså. Gulligt det där. Om jag nu hade ramlat på moppen.

Jag saknar dig mamma, jag saknar dig så mycket så att det gör ont.
Jag skickar sms och försöker få kontakt med dig, jag vill bara höra att du är okej och att allt kommer lösa sig.
Vill inte ha det såhär längre, jag vil inte behöva sakna dig och hata mig själv för att jag aldrig blev den som du ville.
Jag hoppas på ett god jul imorgon men om jag inte hör något av dig så måste jag släppa taget om dig för det för ont att hålla i dig när du kämpar dig loss. Hör du inte av dig imorgon kommer jag ha som ett nyårslöfte att aldrig mera såras av dig (dvs vänta och vänta och vänta och vänta på dig).

Något som gör ont i mitt hjärta är när jag hörde barn M berätta att hon hade skickat ett kort på sig själv till dig för ett tag sedan och du inte ens svarar henne. Hon är fan 8 år mamma. 8 år! Hon har inte gjort dig något. Fine, låt dina barn plågas (vi är ändå vuxna) men dina barnbarn som inte förstår varför du inte svarar är inte acceptabelt. Och varje gång barn M ringer så svarar du inte.

Mamma, jag hoppas att ett av dina nyårslöften är att ta kontakt med dina barn igen. Åtminstone ta kontakt med dem som saknar dig och som försöker nå dig.

Hört så många olika röster idag, hört så många skrik.
Så min dag har fuckat ut, skrikit på pappa och Fru, ignorerat Fru, låst in mig på rummet, skrikit ännu med på pappa och Fru. Blivit arg och slagit sönder saker, tog ut ilskan på barn M. Fyfan. Jag måste vara världens jobbigaste unge.

Jag klädde julgranen för att komma på andra tankar. Blev ju såklart fail när jag gjorde det så jag fick panik och skrek på pappa att han skulle göra om allting.

Jag väntar på min buss hem. Jag ska hem. Det är kallt och mitt huvud sprängs. Jag hör syrener någonstans i bakgrunden, är det till mig?
Demonerna är här, dem pratar med mig. Måste skada mig, måste hem och skära mig. Eller skada mig på något sätt. Dem pratar med mig, att det måste göras ikväll. Jag vill lägga mig ner på bänken här. Och somna in.

Pappa och Fru pratar. Dem pratar om mig, tror att jag inte hör, men det gör jag. Jag hör varenda ord.
Får mig bara att vilja spy. Att Fru och S kan hitta på så mycket skit. Att jag är arg hela tiden, att jag trycker ner S. Dem trycker i en massa lögner i pappa. Och jag har stuckit, vet inte när jag kommer hem igen. Jag har stuckit från stan. Jag har druckit, men bara lite. Måste kippa efter luft. Lämna mig ifred, snälla.

Mitt första inlägg.