http://ask.fm/cuttedblogg
Samvetets ekvation
Slår på saker och försöker döda lite tid. Tänker på mamma, tänker på allt jag kunde ha gjort. Hemskt att inse så sent, att fatta hur mycket hon faktiskt betyder även om hon aldrig var här.
Sätter mig ner på en stol, slår några siffror som mer liknar en kod på mobiltelefonen. Håller löst på grön lur innan jag bestämmer mig för att trycka på röd knapp.
Fångar upp mina vildaste tankar som cirkulerar runt i min skalle. Hur kunde jag vara så liten och dum att jag lät henne gå så lätt? Trycker faktiskt mina armar runt huvudet och hamnar i en liknande fosterställning. Kanske är det ännu en natt jag måste gråta så jag lugnar ner mig och sedan kunna somna? Kanske spelar Gud ett litet spratt med mig?
Lägger mig i sängen, ögonen vidöppna och öronen vaktar. Vart är hon nu? Finns hon här? Tänker hon som jag, delar hon och jag tankar?
och att det finns hopp att du ska sluta vända på dig ut och in
Vill veta mer om er, mina läsare.
Hur många av mina läsare lider av någon psykiskt sjukdom? Och legat inne på psyket?
Vill veta lite om er också.
Möss-på-tagning
Jävla mösspåtagning idag. Jag har ingen klänning och har en fuldag. Döda mig långsamt eller smärtsamt.
Vill bara bojkotta hela skiten.
Ansiktet.
Okej, de flesta vill se mitt ansikte, veta exakt vem jag är osv.
Jag vet inte riktigt om jag är redo. För avslöjar jag ansiktet vet alla vem jag är och då finns det ingen återvändo.
Så jag vill tänka igenom några dagar innan beslutet tas.
Psykologen
Blir så besviken på mig själv. Har avbokat psykologtiden två veckor i rad. Men jag har absolut ingen lust att gå dit. Är rädd
Bild eller inte?
Tycker ni att jag ska börja lägga upp bilder på mig själv här på bloggen?
Ni avgör. Får jag flest ja - lägger jag ut bilder.
Jag bestämmer mig imorgonkväll.
Jobb, jobb.
Ligger i sängen och chillar innan jag ska cykla iväg till jobbet. Jobbar heldag, 8-21. Kommer vara lagom trött ikväll..
Nu ska jag försöka komma upp från sängen och börja förbereda till jobbet.
RAPED.BLOGG.SE
En virtuell kram till dig. För att du är stark som går igen det som du gör. Och du är modig som vågar skriva öppet om det som har hänt.
Du är en förebild för många och du är verkligen grym.
P.S sluta aldrig kämpa.
Lies, just lies.
Och jag kan inte bestämma mig om jag är arg eller om jag bara är sårad. Och jag pendlar mellan att hata dig och älska dig. I vissa stunder ser jag dig som det otrevligaste som finns men samtidigt så minns jag sommaren med dig, jag minns hur du tröstade mig efter nätterna, hur du fanns där för mig på dagarna.
VARFÖR blev allt så fucked up? Varför kan vi inte bara försöka, som vi gjorde förut? När allt var helt naturligt.
Jag älskar dig och det gör ont. Så sablans ont. Jag saknar dig, det är ett hål i mitt bröst. Det kanske var jag som överdrev, som reagerade så starkt. Men jag hade precis blivit bortkastad av min andra bästavän och killen som ingen kan förklara. Jag var rädd och jag var psykiskt bryten.
Det var du som alltid stoppade mig när jag skar mig. Nu finns inte någon här, nu är all min trygghet bortbränd. Och jag får bara skylla mig själv.
Emelie.
Jag kommer aldrig bli lycklig.
Jag får knappt någon luft. Han håller emot så hårt och jag kan inte koncentrera mig på något. Har ju hört att man ska försöka tänka på något helt annat när man blir... våldtagen, men jag kunde inte. Allt jag tänkte på var honom, hans tunga kropp och djupa andetag.
Han fortsätter trots att jag säger nej. Han trycker hårdare och det känns som att han njuter varje gång jag säger nej eller skakar på huvudet.
Och det gör ont, hans hårda handtag och hans slag. Hans lår som slår in i mig.
Jag har haft mardröm inatt. Precis det som står där uppe drömde jag om. Det var samma person, samma säng, samma rum och samma våldtäkt.
Jag mår illa, har ont i magen, mår verkligen piss. Vill ha en stor fet kram men vågar inte berätta för någon om vad jag har drömt inatt.
Dum i huvudet, så jäkla slut.
Idag, under lunchen, gick jag till en krog med Ella och drack två breezer (vilket iofs inte är så dåligt) och kom sedan försent till lektionen. Jag menar, så sent så lektionen hade hunnit slutat.
Imorgon är det jobb, så då kan jag inte dricka efter skolan. Men om mitt idiotiska huvud får bestämma så blir det sprit på torsdag och på fredag.
Dum i huvudet var det ja.
Fråga: är den där nagelsaxen som du fottat vass?? du har den med texten "har domma hemma för att inte känna mig ensam"
Den är helt okej, man får trycka lite hårdare bara men det fungerar i allafall. Skulle väll inte direkt föredra den framför andra, tror till och med att jag har slängt den här saxen. MEN, rakbladen stannar alltid.
Fråga: kan inte du berätta mer om hur du försökte ta livet av dig framför dina vänner?
Så jag drack, jag låtsades vara glad och jag skrattade. Men inombords ville jag dö, jag saknade min kille, jag älskade honom fortfarande och att se honom på den där festen, minglandes med massa andra människor, krossade mig. Det kändes som att han hade slitit ut mitt hjärta och stampat på det framför alla mina vänner.
Så jag försökte prata med min f.d bästavän. Sa till henne att jag mådde inget bra, att jag saknade något i livet och att allt jag ville göra var att gå ut i vattnet. Hon var full och skrattade, trodde att jag skämtade. Så jag klädde av mig, framför alla mina vänner. Jag tog ett steg ut i vattnet och snart nådde vattnet mina axlar. Jag kommer inte ihåg allt men jag minns att det var kallt och jag fick kallsup och mina vänner skrek. Jag minns att C skrek på sin pojkvän att han skulle simma ut och hämta mig. Och nästa gång jag kollar är jag uppe på land och har någons varma jacka på mig och jag ligger brevid grillen. C säger något till mig och jag hade helt plötsligt dödat stämningen på festen.
J skjutsar hem mig till min bästavän I. Där får jag torra kläder (jag gick i med mina kläder) och te. Hennes mamma skjutsar sedan hem mig.
Allt för att jag var känslomässigt störd och trött på livet. Och för att alkoholen drog mig till en annan nivå.
Stop pretending like u care.
Jag är färdig med dig. Jag orkar inte springa efter dig och leva upp till dina förväntningar. Bästavänner ska bry sig om varandra och kärleken ska vara ömsesidig. Men vår vänskap var allt ifrån ömsesidig och sann.
Can we stop telling girls that they shouldn't get raped
Om onsdagen och om denna fredag
Har varit en otroligt jobbig vecka. Är helt slut rent psykiskt och fysiskt, men mest psykiskt.
I onsdags var jag i Stockholm med programmet. Såg en teater och mitt i teatern blir en av skådespelerskorna våldtagen. Hon skriker och skriker, gråter och gråter, kämpar och kämpar.
Och jag gråter, jag vill bara springa upp på scenen och ta den här kvinnan bort från all smärta. Men jag gör inget, jag sitter bara i stolen, mellan mina två kära vänner och gråter.
När vi ska gå ut till bussen kommer tårarna igen. Jag kramar om min vän och låter tårarna falla. Det kändes skönt, för jag har egentligen så jäkla svårt att visa mina känslor. Och jag pratar definitivt aldrig om våldtäkten till mina vänner, men den här kvällen kunde jag bara låta allt komma ut.
Idag var barnahus och föreläste. Dem pratade om sexuella övergrepp. Till en början kunde jag filtrera bort alla hemska delar men mot slutet blev hjärnan överbelastat och jag var helt slut.
Love me, mom.
när jag föll ner och slog sönder mig.
Du borde ha lappat ihop mig och kramat mig,
älskat mig så som en mamma borde.
Problems, problems darling
Problem med magen, tydligen tarmarna så nu äter jag kosttillskott.
Har spänningshuvudvärk hela tiden och det är konstant.
MEN, papi har köpt två nya mobilskal till mig så jag är rätt så lycklig. Dessutom: jag har fan inte skurit mig på länge. Applåder till mig, eller..?
Min smutsiga kropp, mina fula tankar och ögonens tårar.
Som att åka tåget till honom, som att somna i bilen, som att låta han skrämma mig.
Jag ångrar att han fick förstöra mitt liv så lätt och han fick gå fri.
Att han kommer få vara fri förevigt och fortsätta med sina fel och jag hatar att det är alldeles för sent nu. För sent för att anmäla han.
Han tog mitt liv under en natt, han tog allt jag ägde och skulle äga. Han tog min familj och mitt liv. Allt som jag har byggt upp under 12 år. Det är så konstigt att allt bara kan försvinna med ett snedsteg. Det är så konstigt att en annan kan förstöra ens liv så mycket.
Ett år tog det mig att berätta- att våga berätta. Ett jävla år som var som pesten för mig. Det jobbigaste med att berätta var att det verkade som samhället såg mig som problemet och han som offret. Det var jag som fick läggas in, jag som fick gå hos polisen, spela in och svara på helt jävla onödiga frågor.
Och ingen ville lyssna på mig. Ingen ville se att jag ville försöka gå i skolan även om jag inte fick. Ingen ville se att jag inte ville anmäla han för jag var rädd.
Det handlade helt plötsligt inte om mig längre, utan om alla andra. För andras bästa.
"Anmäler du inte han så kommer han gå på andra flickor. Det vill du väll inte?"- Men hallå. Jag tänker på mitt bästa också! Det är jag som är rädd, det är jag som har blivit mordhotat och våldtagen. Inte ni. Inte dem.
Sveriges samhälle tänker på ens bästa men de vägrar lyssna på offret. De vägrar inse. Föräldrar, polisen, myndigheterna och BUP. Det var dem som skulle ha rätt och jag skulle bara stå tyst och ta emot allt de gav mig. För visst ska jag väll vara glad att jag fick hjälp? För att jag inte behövde gå igenom allt alldeles själv?
Men ändå önskar jag att de hade lyssnat på mig.
Om tjejen som driver bloggen-
Jag, Pappa och Fru bor i en grå villa på 300 kvm. Jag har typ hela nedervåningen för mig själv.
Min mamma bor i Sveriges närmaste stad men trots att vi bor så nära varandra så träffas vi aldrig. Hon vill inte ha kontakt med sina barn. Trots att jag försöker och försöker gång på gång så lyckas jag aldrig. Jag säger jämt att det inte gör mig något att jag inte har kontakt med mamma. Men egentligen så gör det så jävla ont i hjärtat när andra pratar om sina mammor. Jag vill också ha mamma-dotter samtal, jag vill också kunna be mamma om hjälp med tjejsaker.
Som tolvåring blev jag våldtagen och det har verkligen satt sina spår i mig. Det är kaos i huvudet och en storm i kroppen.
Psykologens djupa tal
Okej. Nu är det såhär va. Jag är rädd för att gå till min psykolog. Rädd att möta hans blick och hans tankar. Rädd för vad han ska tycka.
De tre senaste gångerna jag har varit där har jag inte kunnat öppna upp mig utan jag har suttit på stolen, kollat ner på golvet och gett korta svar.
Saken är den att jag skäms för mina tankar och jag kan inte ens sätta ord på mina tankar och hur jag känner mig. Hur ska jag kunna förklara att jag hör en röst i mitt huvud? En röst som pratar OM mig och inte till mig. En röst som kan styra mig, typ som att jag faller för grupptryck i mitt eget huvud.
Hur ska jag kunna förklara för honom om den smutsiga gestalten i min kropp. Gestalten som bara gråter hela tiden och som vill rena sig själv genom sitt egna blod. Hur ska jag kunna förklara att jag inte känner någon livsglädje?
Cant take another step
Uppdaterar lite snabbt, så ni vet att jag fortfarande lever.
Jag struntade i min psykologtid i måndags, kände ingen lust och jag är rädd att dela mina tankar. Tänk ifall han tycker att jag är helt galen och beslutar att lägga in mig?
Idag ska jag jobba. Från 8-21. Vet inte alls hur jag ska orka. Jag är trött psykiskt och vill egentligen bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv.
Och förövrigt. Jag hatar den här bloggen. Dels för att jag typ aldrig får några kommentarer trots att jag har flera unika läsare varje dag och dels för att jag inte känner mig så anonym och mina inlägg är klumpigt skrivna på mobilen.
Vad vill ni läsa mer utav?
Är hemma hos Syster och spelar Sims.
Imorgon är det skola och jobb. Slutar 22.00 imorgon.. Fast det är ändå mysigt där. Trivs ju på jobbet.
Men anyways, vad vill ni läsa mer utav i bloggen? Har typ inget att skriva om
Ask.fm
Nu ska ni få höra en hemlis..
Min pappa har fortfarande lite problem med alkoholen. Han har svårt att hantera den och att dricka i lagom mängder. Okej, han är inte stupfull och han spyr inte ner sig själv. Han är en såndär tyst alkoholist.
Idag (för ungefär tio minuter sedan), ringde pappa mig när jag satt i mitt rum.
P: Vad fan har du lagt upp för profil på facebook?
J: Vadå för något? Jag har inte skrivit något..
P: Du vet ju själv vad du har lagt upp. Ta bort det på en gång. *klick*
Jag går upp för trappan och frågar vad han menar. Han visar min senaste profilbild. Jag är fullt påklädd, putar lite med munnen. Då börjar han nämna att det är pedofilers dröm att hitta sådana bilder. Att jag vill ha uppmärksamhet och att jag ser ut som babydoll och som en hora. Känslig som jag är så springer jag ner till mitt rum och gråter. Här sitter jag nu, inlåst på rummet, tårarna som rinner och rakbladen framplockade.
Rösterna som plågar mig.
Hat aldrig berättat det här för någon men, jag hör röster. Både på dagar och kvällar. Det är röster som argumenterar mot mig & jag vet inte om det är vanligt. Vet inte om jag ska ta upp det med min psykolog.
Det är röster som ger mig ångest och som trycker ner mig. Sköljer bort det lilla av självkänsla och självförtroende jag har.
Grattis konungen. Knäcker en öl för din skull ikväll!
Valborg 2013. Är lullig och inte stupfull. Kom precis hem från Uppsala (Valborgs stad). Bussarna typ fuckade upp sig men jag är åtminstone hemma nu. Tillägger att jag ska jobba imorgon (idag) wiho!
Dagen började med att handla med min päron. Sedan åkte jag och mötte Carro i centrum. Vi shoppade (kläder och mat för kvällen) sen åkte vi till Vällingby på impuls. Tog första tåget dit. Där mötte vi upp hennes mamma och åt lite lunch. Sedan fortsatte vi vår shoppingrunda där. När vi var klara åkte vi till min stad igen. Blev hämtade utav J, åkte till Linnea och åt.
Sen hade vi lite panik. Vi visste inte om vi skulle dra ut eller bara vara hemma. Och om vi skulle dra ut så visste vi inte om vi skulle till Stockholm eller Uppsala. Men vi bestämde oss för Uppsala och fick springa till bussen.
I Uppsala (var jag och Linnea lite påverkade) mötte vi några polare. Gick runt i staden och typ hälsade på randoms och polisen.
Helt okej Valborg. Btw, för exakt två år sedan försökte jag ta livet av mig framför alla min kompisar. Känns ju inte så bra.
