Ett jävla öppet brev till dig ditt äckel
När jag kom hem, föll jag bara ner i min säng. Och där låg jag, jag ville inte äta, jag ville inte prata. Allt jag hade krafter för var att duscha. Duscha bort all smuts, din äckliga lukt som satt fast på min kropp i flera veckor, dina handavtryck som var lämnade på olika ställen.
Skolan prioriterades bort. Jag försökte hitta styrka att gå till skolan. Men jag var så försörd att jag sjukanmäldes. Jag försökte ta livet av mig själv mitt i skolan. Det slutade med polisen kom och jag hamnade på psyket.
Min familj splittrades. Pappa började dricka starksprit, för han visste inte hur han skulle hantera den här hemska nyheten.
Myabe you all should read this
guess you have to remind yourself sometimes
683,000 forcible rapes occur every year, which equals 56,946 per month, 1,871 per day, 78 per hour and 1.3 per minute
När du är 12 år, förstörs ditt liv. På en natt lyckas en man slita itu ditt hjärta, han skadar dig fysiskt och psykiskt, han tar din oskuld, han hotar dig så pass att du inte vågar säga något på ett helt år och under det året är du så psykiskt instabil att du inte ens litar på dig själv och vågar vara själv på kvällarna. Tänk dig att vara 12 år och du skriker på hjälp så högt du kan men inte ett enda ljud kommer ut från munnen. Tänk dig att vara 12 år och du kämpar med hela din styrka för att springa därifrån.
Aldrig kan jag förklara den känslan jag hade, när jag lades in på psykakuten för att jag äntligen öppnade upp mig för en lärare och berättade att jag hade blivit våldtagen. Jag, som var offret, som hade fått leva med den här hemska hemligheten i ett år, fick låsas in.
Och pappas min när han fick veta varför jag hade betett mig så konstigt under ett år. Hans tårar som föll ner på kinderna, hans ilska som bubblade upp. Och min kära kära storebror som satt med mig tills jag äntligen somnade på akuten. Och Fru som då förstod vad märkena mellan mina ben kom ifrån.
Den dagen, som jag lades in, förstod alla varför kära lilla V hade förändrats så fort. Varför V skrek och grät, varför V inte längre kände sig trygg, varför V inte längre ville leva.
Mardröm
Vaknade inatt av en mardröm, suck. Drömde såklart om honom och om när han tog min oskuld.
Är äcklad och mår illa.
Jag kommer aldrig bli lycklig.
Jag får knappt någon luft. Han håller emot så hårt och jag kan inte koncentrera mig på något. Har ju hört att man ska försöka tänka på något helt annat när man blir... våldtagen, men jag kunde inte. Allt jag tänkte på var honom, hans tunga kropp och djupa andetag.
Han fortsätter trots att jag säger nej. Han trycker hårdare och det känns som att han njuter varje gång jag säger nej eller skakar på huvudet.
Och det gör ont, hans hårda handtag och hans slag. Hans lår som slår in i mig.
Jag har haft mardröm inatt. Precis det som står där uppe drömde jag om. Det var samma person, samma säng, samma rum och samma våldtäkt.
Jag mår illa, har ont i magen, mår verkligen piss. Vill ha en stor fet kram men vågar inte berätta för någon om vad jag har drömt inatt.
Can we stop telling girls that they shouldn't get raped
Om onsdagen och om denna fredag
Har varit en otroligt jobbig vecka. Är helt slut rent psykiskt och fysiskt, men mest psykiskt.
I onsdags var jag i Stockholm med programmet. Såg en teater och mitt i teatern blir en av skådespelerskorna våldtagen. Hon skriker och skriker, gråter och gråter, kämpar och kämpar.
Och jag gråter, jag vill bara springa upp på scenen och ta den här kvinnan bort från all smärta. Men jag gör inget, jag sitter bara i stolen, mellan mina två kära vänner och gråter.
När vi ska gå ut till bussen kommer tårarna igen. Jag kramar om min vän och låter tårarna falla. Det kändes skönt, för jag har egentligen så jäkla svårt att visa mina känslor. Och jag pratar definitivt aldrig om våldtäkten till mina vänner, men den här kvällen kunde jag bara låta allt komma ut.
Idag var barnahus och föreläste. Dem pratade om sexuella övergrepp. Till en början kunde jag filtrera bort alla hemska delar men mot slutet blev hjärnan överbelastat och jag var helt slut.
Min smutsiga kropp, mina fula tankar och ögonens tårar.
Som att åka tåget till honom, som att somna i bilen, som att låta han skrämma mig.
Jag ångrar att han fick förstöra mitt liv så lätt och han fick gå fri.
Att han kommer få vara fri förevigt och fortsätta med sina fel och jag hatar att det är alldeles för sent nu. För sent för att anmäla han.
Han tog mitt liv under en natt, han tog allt jag ägde och skulle äga. Han tog min familj och mitt liv. Allt som jag har byggt upp under 12 år. Det är så konstigt att allt bara kan försvinna med ett snedsteg. Det är så konstigt att en annan kan förstöra ens liv så mycket.
Ett år tog det mig att berätta- att våga berätta. Ett jävla år som var som pesten för mig. Det jobbigaste med att berätta var att det verkade som samhället såg mig som problemet och han som offret. Det var jag som fick läggas in, jag som fick gå hos polisen, spela in och svara på helt jävla onödiga frågor.
Och ingen ville lyssna på mig. Ingen ville se att jag ville försöka gå i skolan även om jag inte fick. Ingen ville se att jag inte ville anmäla han för jag var rädd.
Det handlade helt plötsligt inte om mig längre, utan om alla andra. För andras bästa.
"Anmäler du inte han så kommer han gå på andra flickor. Det vill du väll inte?"- Men hallå. Jag tänker på mitt bästa också! Det är jag som är rädd, det är jag som har blivit mordhotat och våldtagen. Inte ni. Inte dem.
Sveriges samhälle tänker på ens bästa men de vägrar lyssna på offret. De vägrar inse. Föräldrar, polisen, myndigheterna och BUP. Det var dem som skulle ha rätt och jag skulle bara stå tyst och ta emot allt de gav mig. För visst ska jag väll vara glad att jag fick hjälp? För att jag inte behövde gå igenom allt alldeles själv?
Men ändå önskar jag att de hade lyssnat på mig.
Våldtäktsångest
Hans händer. Hans mörka ögon. Hans andedräkt, hans kläder, hans ilska, hans sorg, hans hår, hans leende, hans händer och hans djupa andetag.
Allt är fastprintad i mitt minne. Varje steg som han tog, varje gång som han log och varje ord som han sa.
Jag känner fortfarande av honom. Jag kommer fortfarande ihåg hur ont det gjorde när han tog min oskuld och förnedrade mig så extremt mycket. Jag kommer fortfarande ihåg hur hårt han höll i mig och hur han höll för min mun så jag knappt fick andan.
Han skadade mig. Han slog, stötte till mig, skada mig där nere, höll hårda handtag på mig och fick mig gråta.
Det gör ont när jag tänker tillbaka till den dagen/natten. På honom. På smärtorna och såren efter.
Smutsen har trängt sig in under huden.
Jag skrubbar och skrubbar, tvålar in kroppen extra mycket, ändå är jag lika smutsig och äcklig som innan.
Jag blir aldrig ren. Hur länge jag än står i duschen och det spelar ingen roll om jag duschar varje dag.
Det är så svårt att gå till skolan när jag känner mig såhär äcklig. Jag är oren, jag är ett offer och jag är föralltid jagad av tankarna.
Gestaltens tankar, flickans känslor och min smutsiga kropp
När jag ser en grön munktröja stannar jag upp och hjärtat slår extra slag. Blodet pumpar fortare och jag står som förstelnad.
Tankarna flyger runt i huvudet. Frågorna studsar som en gummiboll i huvudet. Hjärnan snappar upp varenda tanke, varje känsla och maximerar min ångest. Kroppen är smutsig av alla tankar och känslor.
Återigen är jag en liten flicka, en tolvårig tjej som är oskuldsfull. En flicka utan onda tankar om människor och män. En flicka som förlitar sig på andra.
Sedan, efter bara någon minut, förvandlas denna lilla lyckliga flickan till en gråtande gestalt. Som blöder mellan benen, som har blåmärken på låren och magen, rivsår på armar och ben, ömmande hårbotten och ömma bröst. Gestalten har ont, hon kan knappt gå. Och gråten är hennes tal. Hon kan inte skrika eller berätta.
Den här gestalten lever fortfarande inom mig, hon äger fortfarande en stor del utav mig.
Och hon kommer aldrig bli ren.
She couldn’t get any farther away inside from her skin. She couldn’t get away.
När känslorna smyger fram igen och när tankarna blir för höga i huvudet och allt man kan göra är att falla. Hur jag än springer så kommer han ifatt mig förr eller senare. Vem jag än gömmer mig hos så hittar han mig. Det svider i kroppsdelarna som han rörde, hela kroppen känns som en hög med skräp. Hur fan kunde jag vara så dum när jag var 12 år? Vad tänkte jag med när jag träffa honom? Varför gjorde jag inte mer motstånd?
Har hört så många glåpord och sett så många dömande blickar. Från den förra klassen, från förra skolan, vissa vänner och även bloggläsare. Jag förtjänar allting egentligen. Jag förtjänar att höra hur korkad jag var, att jag förtjänade att bli våldtagen, att allt är rätt åt mig, att jag borde läggas in för alltid.
Ni förnekar det, ni förnekar att ni har dömande åsikter om mig. Men jag vet, jag har känt era blickar och jag har hört era ord. Tror ni inte att jag vet hur ni ser på mig när jag har t-shirts? Tror ni inte att jag kan höra orden som ni pratar bakom min rygg?
Jag VET att jag förtjänar era blickar och glåpord, jag VET att jag förtjänade att bli våldtagen och slagen av honom, jag VET att jag var korkad och jag VET att jag borde läggas in på psyket.
When the thoughts is killing you
Två bilder som berör mig stark. Jag får en klump i halsen och en massa jävla flashbacks.
Hur kunde jag vara så otroligt korkad? Att bli våldtagen? Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod något från början? Förtjänade att bli våldtagen och berövad min oskuld. Förtjänade alla blåmärken och rivsår. Förtjänade smärtan och tårarna.
Han.
Hans leende som ger mig en varm känsla, hans mjuka röst som ger mig gåshud, hans utseende som får mig att le.
För er som vill veta om våldtäkten
(inlägget är en del av processen för att komma över det som skedde. Tillsammans med KBT och skrivandet så blir det bättre och bättre)
Så där stod vi, i ett billigt rum. Endast enkla saker stod framme. Och jag minns hur det luktade, hans leende när han öppnade dörren. Och jag minns hans kläder, hans gröna munktröja och hans slitna jeans. Hans lukt känns fortfarande i min näsa.
Han var så snäll under hela kvällen. Skrattade och lyssnade på mig. Han fick mig att känna mig varm och uppskattad. Han fick mig att le och att må bra. Men allt det där skulle ändras.
Det blev natt och vi sov. Eller åtminstone jag. Tills jag hörde hur sängen knarrade men jag antog att det bara var han som skulle på toa eller så. Men jag kände hur han närmade sig mig. Hur hans andetag blev högre och högre. Kände hans hand som drogs på magen och ner mellan benen. Jag öppnade ögonen och frågade vad han gjorde och försökte putta bort honom. Men det var ju förgäves, han var så stor och stark och jag var så liten och klen. Jag hade inte en minsta chans mot honom.
Han tog av mina underkläder och sina kalsonger. Jag var livrädd och chockad. Visste inte riktigt vad som skedde. Visste inte om jag skulle skrika eller bara vara tyst men jag bestämde mig för att skrika. Innan jag öppnade munnen tog han upp sin hand mot min mun. Han stoppade in sin snopp i mitt underliv. Jag kände en smärta som inte ens går att beskriva och jag kunde inte skrika. Jag kunde bara gråta.
Förstör och ger oändliga tankar.
Somnade under min sömnvägran. Blev straffad genom att drömma om våldtäkten. Och drömmen var så jäkla verklig.
Ända sedan jag var 12 år har jag haft problem med att sova. Jag kände riktig ångest när jag var 12. Jag blev våldtagen när jag var 12 år.
Han tog min oskuld och min tro på mänskligheten, han fick mig att hata min egna kropp och personlighet. Han tog min utbildning.
Jag vill bara glömma och gå vidare.
Det kallas chocktillstånd när tankar känns och skär som bitar av glas.
Flashback 1.1 (12/1-13) - startades utav att jag såg en person som liknade Honom.
Känner en ny lukt, kan inte avgöra om det är en stank eller doft. Ser när han låser upp dörren, håller upp dörren för mig och ler. Ger mig en varm känsla i kroppen. Han tänder lampan och går in till toaletten. Han kommer inte ut.
Han drar sin hand försiktigt över min kropp och jag får kväljningar. Frågade vad han gjorde och försökte putta bort honom. Men han kommer bara närmare och till slut ligger han över mig. Jag försöker knuffa bort honom igen men armarna viker sig under honom.
En smärta som inte går att beskriva går igenom min kropp. Han var inne.
Våldtäkten (tankar)
Jag har känslan nu. Känner mig smutsig och utnyttjad. Vill skrubba bort huden.
Jag var tolv år när jag förlorade min oskuld. Med en äldre man klädd i en grön munkjacka. Hans leende sitter kvar i mitt huvud och hans händer bränner fortfarande mot huden. När jag förlorade min oskuld grät jag. Det gjorde ont och hans skadade mig både fysiskt och psykiskt. Han höll ner mig, höll för min mun så jag knappt fick andan, han hotade mig, slog mig och rev mig. Han kollade på mig när jag grät och hans brydde sig inte.
Det gör ont och ni kommer aldrig förstå. Ni kommer aldrig kunna sätta er i min sits. Ni vet inte hur det känns att ha förlorat oskulden till en jävla våldtäktsman, ni vet inte alls hur ont det gjorde eller hur jobbigt det var. Ingen gör det. Bara jag.
Hur ska jag annars få bort smutsen?
Jag kommer aldrig glömma den natten då jag blev av med min oskuld. Den natten då jag endast var tolv och var ett barn.
När han höll fast mig och jag kände meningslösheten att kämpa emot, han var så mycket större och äldre än lilla mig.
När han slog mig, höll för min mun och höll mig så hårt.
När han stoppade in sin snopp i mig och det kändes som hela jag brann.
Jag hade flera sår efter. Blåmärken, rivsår och ömma kroppsdelar. Jag hatade mig själv. Jag äcklades utav mig själv. Och jag såg att andra äcklades utav mig med. Även om dem inte visste så hade dem nog en aning.
Fru såg mina sår i Bulgarien. Hon såg mina sår nere på låren men jag sa att jag hade ramlat.
Jag är äcklad och smutsig nu, har testat att skrubbat men det har inte fungerat så jag funderar på att skära mig. Låts blodet skölja bort smutsen..
