cutted

Det här är troligen det mesta ni kommer få se av mig.
Jag vill lägga upp bilder på mig själv. Men på något sätt känns det tryggare att vara anonym och då känns inte bloggen så egotrippad.
Men någon gång kanske jag fliken in bilder på typ någon kroppsdel/ del utav ansiktet.

Förresten. Tycker ni det är skönare att läsa utan att veta vem bloggaren är och hur bloggaren ser ut?

Jag såg Honom idag, jag vet att det var Han jag såg. Han såg inte mig men jag kunde inte sluta kolla på Honom. Det hade bara räckt att Han skulle vända sig om och Han hade sett mig.

Hans händer. Hans mörka ögon. Hans andedräkt, hans kläder, hans ilska, hans sorg, hans hår, hans leende, hans händer och hans djupa andetag.

Allt är fastprintad i mitt minne. Varje steg som han tog, varje gång som han log och varje ord som han sa.
Jag känner fortfarande av honom. Jag kommer fortfarande ihåg hur ont det gjorde när han tog min oskuld och förnedrade mig så extremt mycket. Jag kommer fortfarande ihåg hur hårt han höll i mig och hur han höll för min mun så jag knappt fick andan.
Han skadade mig. Han slog, stötte till mig, skada mig där nere, höll hårda handtag på mig och fick mig gråta.

Det gör ont när jag tänker tillbaka till den dagen/natten. På honom. På smärtorna och såren efter.

Jag skrubbar och skrubbar, tvålar in kroppen extra mycket, ändå är jag lika smutsig och äcklig som innan.
Jag blir aldrig ren. Hur länge jag än står i duschen och det spelar ingen roll om jag duschar varje dag.

Det är så svårt att gå till skolan när jag känner mig såhär äcklig. Jag är oren, jag är ett offer och jag är föralltid jagad av tankarna.

När jag ser en grön munktröja stannar jag upp och hjärtat slår extra slag. Blodet pumpar fortare och jag står som förstelnad.
Tankarna flyger runt i huvudet. Frågorna studsar som en gummiboll i huvudet. Hjärnan snappar upp varenda tanke, varje känsla och maximerar min ångest. Kroppen är smutsig av alla tankar och känslor.

Återigen är jag en liten flicka, en tolvårig tjej som är oskuldsfull. En flicka utan onda tankar om människor och män. En flicka som förlitar sig på andra.
Sedan, efter bara någon minut, förvandlas denna lilla lyckliga flickan till en gråtande gestalt. Som blöder mellan benen, som har blåmärken på låren och magen, rivsår på armar och ben, ömmande hårbotten och ömma bröst. Gestalten har ont, hon kan knappt gå. Och gråten är hennes tal. Hon kan inte skrika eller berätta.
Den här gestalten lever fortfarande inom mig, hon äger fortfarande en stor del utav mig.
Och hon kommer aldrig bli ren.

Jippi, bloggappen fungerar! Nu kan jag blogga igen :)
Fast jag har typ inget att blogga om,

Pappi fyller år idag. Han blir 60, ett jämt tal.
Han är i Egypten just nu och kommer hem imorgon kväll. Alltså firar jag honom imorgon.
Har köpt presenter till honom. Dock är det tok för lite. Typ presentkort på dressmann (300:-), whiskeyglas (199:-), cdskiva med Rolling Stones som är hans favoritband (99:-).
Så imorgon ska jag gå runt i staden där min skola ligger. Förhoppningsvis hittar jag något bra där. Kanske någon tröja eller så.

Finner ingen tid eller lust att blogga just nu. Det är så mycket i skolan, Apu-rapport, PA-rapport, karaktärsprov, religionsprov, förbereda för idrottsdagen som vi arrangerar till särskolor, redovisningar..
Allt det som står ovan tar all min tid. Och när jag finner tid till att blogga så känns det ändå som ingen läser det.

Så jag vet inte vad jag ska göra. Ifall jag ska stänga ner bloggen och starta upp en annan när jag har mer tid eller om jag bara ska ta en paus..

Kul att ni kommenterar. Har många läsare men får aldrig kommentarer. Är det jag skriver så värdelöst?

Jag är bara så trött, psykiskt trött. Önskar att pappa vore här så jag kunde prata med honom. Vill kunna prata med någon, bli kramad och omtyckt.

Vill verkligen inte leva men samtidigt så är jag för feg att ta livet av mig själv. Är för feg för att trycka rakbladen lite djupare, för feg för att ta det där klivet ner på rälsen, för feg för att ta några extra tabletter.
Önskar att det fanns dödshjälp i Sverige. Typ föreningar som kunde coacha en till att ta sitt egna liv.

Ellabella sa något klokt till mig idag. "Man märker fort om det var äkta vänner eller inte. Om man inte tänker på personen efter kontakten har bryta bevisar det bara att det var bäst att bryta kontakten."

Är så jäkla trött på allting nu. Vill skriva massa inlägg om henne men samtidigt så orkar jag inte lägga ner energi. Och dessutom har jag inte tänkt på henne, alls. Jag har kunnat släppa den bördan från axlarna och kunnat fokusera på skolarbete, andra vänner, jobbet och mitt mående. Så jag tänker inte skriva något mer. Hon kan fortsätta med sina texter men jag tänker inte fortsätta längre. Det är helt över. 100% slut.

Jag duger inte till något. Inte ens till att ta livet av mig. Är för feg.
Satt med tabletter i handen. 10 st cipralex, 7 st lergigan, 4 st zopiklon. Vet inte ens om det hade räckt till en överdos. Antagligen inte.
Men jag är trött. Trött på att bära dessa tankar. Trött på att spara tabletter och sedan sitta med dem i handen och ha fetaste ångesten. Trött på att leva detta äckliga liv.

Pratade med psykologen idag. Om mina tankar (eller jag sa att jag sparar tabletterna). Sen bad han mig att ringa ett speciellt nummer om allt känns jobbigt och jag sa att dem kommer jag nog ändå inte göra och så stack jag.

Jag klarar inte att ta mitt eget liv. Inte på något sätt. Varken att förblöda, hoppa framför tåg eller ta överdos. Jag är patetisk och feg.

Hur många tabletter måste jag ta för att dö? Lergigan btw.

Nu ska jag åka till jobbet, börjar 16.00. Slutar sent :(

Om du ville finnas skulle du ha kämpat hårdare, du skulle ha frågat hur jag mådde, du skulle ha brytt dig.
Om du ville ha mig som din vän skulle du ha respekterar mig och behandlat mig bättre.

Säger inte att allt är ditt fel utan jag påpekar att du kunde ha gjort mer. Lika som jag säkert skulle ha förbättrat något.
Men nu är det som det är. Du är där och jag är här. Vi är aldrig på samma ställe samtidigt.

Snart ska jag börja röra mig mot jobbet. Idag är det en kort dag, slutar klockan två. Efter jobbet ska jag åka buss till centrum och möta upp Carro2. Sen ska jag handla sängkläder och nya möbler till rummet. Vill ha en förändring.

Sorry för jättetråkiga och dåliga inlägg men jag bloggar bara från mobilen just nu. Kommer jag hem tidigt ikväll så kanske jag bloggar från datorn. Puss! <3

Känns så skönt att kunna gå vidare med livet. Att fortsätta som innan. Nu när du har förstått att allt verkligen är över så är allting så mycket enklare.
Inga fler sms från dig, ingen chans att bli sårad utav dig. Jag kan andas ut och slappna av i kroppen.

Borde ha insett för länge sedan att det aldrig skulle hålla. Att det skulle sluta såhär tills slut.

Första dagen på jobbet. Började 16.00. Slutade 22.00.
Imorgon är det en ny jobbdag.