cutted

Det är tyst, jag hör någon bakom väggen skratta och prata med sina vänner. Jag tror att en stol skrapas mot marken och någon går sina tunga steg. Vad är klockan? Redan lunch? Men jag är inte hungrig..
"V, hur mår du?"
"Jo.. Jag mår väll hyfsat bra, trots omständigheterna" säger jag och kollar upp.
Min lärare, C, sitter där och kollar på mig. Jag känner hennes medlidande och hur obekväm situationen är för henne. Vi sitter i ett litet rum, i vilorummet. Jag sitter på en liknande säng och hon sitter på en hård stol. Hur länge har vi egentligen suttit här? 
"Jag ska gå och äta lunch och sedan prata med rektorn. Så får vi se vad hon tycker att vi ska göra.. Du vet väll om att vi eventuellt måste ringa din pappa?"
Jag nickar bara. Klart att jag vet, jag vet att pappa måste veta allting som händer. Vadfan, jag är ju inte myndig. 

Hon går iväg, i vad som känns som flera timmar. Efter ett tag kommer både hon och rektorn in. Rektorn ler lite nervöst mot mig. Helt plötsligt känns det som att jag har begått ett brott. 
Både rektorn och C bestämmer sig för att åka in till psyket med mig. Så C ställer in alla sina lektioner och rektorn hämtar bilen. Vi är påväg in till psyket. C ringer min pappa och berättar vart jag är på väg. Stackars pappa, han måste vara orolig och rädd. 
Väl där inne får vi sitta utanför och vänta på en ansvarig läkare.. Pappa kommer och möter oss. Han ställer en massa frågor, men jag vill inte prata och inte ens kolla på honom. C och rektorn säger att pappa får veta utav läkare senare.. 

Läkaren bestämmer att jag blir inlagd för natten, tvångsinläggning. Men jag vill ju inte. Och jag vill inte att pappa ska veta. Så jag springer, rymmer från psyket. Och ni som har varit inlagda på BUP i Uppsala vet att det är en låst avdelning (btw, alla psyken är väll det..?), men den här dagen hade jag tur. Jag kommer inte ihåg ifall det var något fel på låset eller ifall dörren var öppen. Men jag rymmer ut. Springer det fortaste jag kan, till C. 
"Men V, vad gör du här? Hur kom du ut? Vet din pappa att du är borta?"
"Jag vill inte vara kvar här.. Jag vill hem. Jag vill inte att pappa ska veta.."
Men hon tvingar mig tillbaka, leder mig till avdelningen igen. Och den här gången bevakar personalen mig.