Min smutsiga kropp, mina fula tankar och ögonens tårar.
Jag ångrar allt jag gjorde och allt jag inte gjorde.
Som att åka tåget till honom, som att somna i bilen, som att låta han skrämma mig.
Jag ångrar att han fick förstöra mitt liv så lätt och han fick gå fri.
Att han kommer få vara fri förevigt och fortsätta med sina fel och jag hatar att det är alldeles för sent nu. För sent för att anmäla han.
Han tog mitt liv under en natt, han tog allt jag ägde och skulle äga. Han tog min familj och mitt liv. Allt som jag har byggt upp under 12 år. Det är så konstigt att allt bara kan försvinna med ett snedsteg. Det är så konstigt att en annan kan förstöra ens liv så mycket.
Ett år tog det mig att berätta- att våga berätta. Ett jävla år som var som pesten för mig. Det jobbigaste med att berätta var att det verkade som samhället såg mig som problemet och han som offret. Det var jag som fick läggas in, jag som fick gå hos polisen, spela in och svara på helt jävla onödiga frågor.
Och ingen ville lyssna på mig. Ingen ville se att jag ville försöka gå i skolan även om jag inte fick. Ingen ville se att jag inte ville anmäla han för jag var rädd.
Det handlade helt plötsligt inte om mig längre, utan om alla andra. För andras bästa.
"Anmäler du inte han så kommer han gå på andra flickor. Det vill du väll inte?"- Men hallå. Jag tänker på mitt bästa också! Det är jag som är rädd, det är jag som har blivit mordhotat och våldtagen. Inte ni. Inte dem.
Sveriges samhälle tänker på ens bästa men de vägrar lyssna på offret. De vägrar inse. Föräldrar, polisen, myndigheterna och BUP. Det var dem som skulle ha rätt och jag skulle bara stå tyst och ta emot allt de gav mig. För visst ska jag väll vara glad att jag fick hjälp? För att jag inte behövde gå igenom allt alldeles själv?
Men ändå önskar jag att de hade lyssnat på mig.
Som att åka tåget till honom, som att somna i bilen, som att låta han skrämma mig.
Jag ångrar att han fick förstöra mitt liv så lätt och han fick gå fri.
Att han kommer få vara fri förevigt och fortsätta med sina fel och jag hatar att det är alldeles för sent nu. För sent för att anmäla han.
Han tog mitt liv under en natt, han tog allt jag ägde och skulle äga. Han tog min familj och mitt liv. Allt som jag har byggt upp under 12 år. Det är så konstigt att allt bara kan försvinna med ett snedsteg. Det är så konstigt att en annan kan förstöra ens liv så mycket.
Ett år tog det mig att berätta- att våga berätta. Ett jävla år som var som pesten för mig. Det jobbigaste med att berätta var att det verkade som samhället såg mig som problemet och han som offret. Det var jag som fick läggas in, jag som fick gå hos polisen, spela in och svara på helt jävla onödiga frågor.
Och ingen ville lyssna på mig. Ingen ville se att jag ville försöka gå i skolan även om jag inte fick. Ingen ville se att jag inte ville anmäla han för jag var rädd.
Det handlade helt plötsligt inte om mig längre, utan om alla andra. För andras bästa.
"Anmäler du inte han så kommer han gå på andra flickor. Det vill du väll inte?"- Men hallå. Jag tänker på mitt bästa också! Det är jag som är rädd, det är jag som har blivit mordhotat och våldtagen. Inte ni. Inte dem.
Sveriges samhälle tänker på ens bästa men de vägrar lyssna på offret. De vägrar inse. Föräldrar, polisen, myndigheterna och BUP. Det var dem som skulle ha rätt och jag skulle bara stå tyst och ta emot allt de gav mig. För visst ska jag väll vara glad att jag fick hjälp? För att jag inte behövde gå igenom allt alldeles själv?
Men ändå önskar jag att de hade lyssnat på mig.
Kommentarer
Postat av: Randig
Det finns inte ord för hur fruktansvärt det här är!
Du har gått igenom så mycket.
Och jag hoppas verkligen att fanskapet som våldtog dig kommer att dö en lång och plågsam död!
Han gör mig så arg!!
Svar:
cutted.blogg.se
Postat av: tr
Fy, vissa människor borde inte få leva, och samhället måste ha en bättre plan för alla utsatta!
Såg en bra grej: det handlar inte om "hur man ska skydda sina döttrar". Det handlar om "vad ska man lära sina söner".
styrkekramar
Trackback
