Om onsdagen och om denna fredag
Har varit en otroligt jobbig vecka. Är helt slut rent psykiskt och fysiskt, men mest psykiskt.
I onsdags var jag i Stockholm med programmet. Såg en teater och mitt i teatern blir en av skådespelerskorna våldtagen. Hon skriker och skriker, gråter och gråter, kämpar och kämpar.
Och jag gråter, jag vill bara springa upp på scenen och ta den här kvinnan bort från all smärta. Men jag gör inget, jag sitter bara i stolen, mellan mina två kära vänner och gråter.
När vi ska gå ut till bussen kommer tårarna igen. Jag kramar om min vän och låter tårarna falla. Det kändes skönt, för jag har egentligen så jäkla svårt att visa mina känslor. Och jag pratar definitivt aldrig om våldtäkten till mina vänner, men den här kvällen kunde jag bara låta allt komma ut.
Idag var barnahus och föreläste. Dem pratade om sexuella övergrepp. Till en början kunde jag filtrera bort alla hemska delar men mot slutet blev hjärnan överbelastat och jag var helt slut.
Svar: så är det för mig med. Min kropp är inte min, typ. Det går inte. Det känns konstigt. Så jag orkar inte bry mig Längre. Att sluta bry sig är nog det hemskaste man kan göra men jag orkar inte. Och man vill ju inte gå i terapi för det heller, jag tycker inte att nån annan har med det att göra.
<3
