Samvetets ekvation
Slår på saker och försöker döda lite tid. Tänker på mamma, tänker på allt jag kunde ha gjort. Hemskt att inse så sent, att fatta hur mycket hon faktiskt betyder även om hon aldrig var här.
Sätter mig ner på en stol, slår några siffror som mer liknar en kod på mobiltelefonen. Håller löst på grön lur innan jag bestämmer mig för att trycka på röd knapp.
Fångar upp mina vildaste tankar som cirkulerar runt i min skalle. Hur kunde jag vara så liten och dum att jag lät henne gå så lätt? Trycker faktiskt mina armar runt huvudet och hamnar i en liknande fosterställning. Kanske är det ännu en natt jag måste gråta så jag lugnar ner mig och sedan kunna somna? Kanske spelar Gud ett litet spratt med mig?
Lägger mig i sängen, ögonen vidöppna och öronen vaktar. Vart är hon nu? Finns hon här? Tänker hon som jag, delar hon och jag tankar?
Jag blir alltid rörd när du skriver om din mamma, eftersom jag själv har en väldig trasig relation till min biologiska mamma.. Igår fick jag veta att jag är gravid och det rör upp mycket känslor, typ tänk om jag blir som henne? Tänk om mitt barn börjar avsky mig så som jag avskyr min mamma? Usch..
Jätte fin blogg har du! ❤
– sugen på att göra ett bloglovinbyte?
Gud vad hemskt! Förstår hur du känner! Men jag har det tvärtom, min pappa finns inte här för mig. Hoppas ni ses någon gång..
Jag sitter med tårar i ögonen...
åh, lilla vän <3 mammor som sviker är det värsta som finns! Va stark, för du är en grym människa oavsett vad <3
