cutted

Står ute och röker i min ensamhet.
Ångesten och depressionen gnager i mig. Livet känns liksom onödigt, allt känns så meningslöst och värdelöst.
Och ni kommer aldrig förstå, mina vänner kommer aldrig förstå, inte min familj heller.
Slängde iväg ett sms till pappa, skrev bara "jag är deprimerad". Nu i eftertanke så ångrar jag ju det. Ångrar att jag klicka på skicka. Men gjort är gjort. Känns lite elakt att dumpa av mina bekymmer på honom. Han har ju redan så mycket att tänka på och jag vill inte att han ska oroa sig för mig också. Han tror ju att jag är frisk, typ.

Livet är meningslöst, så enkelt är det. Inga tvivel, bara rena känslor som känns inuti mig. Jag kommer aldrig att bli frisk. Tyvärr. Det har ju läkare sagt redan från början. "Alltså V, du kommer ju alltid att ha minnena kvar och kanske drömma mardrömmar om det i resten av ditt liv. Men det kommer ju minska något enormt. Du kommer ju kunna hantera de där stunderna bättre".

Hej, jag heter V och är dömd att vara annorlunda i resten av mitt liv. Min kropp är förstörd sedan barndomen och alla människor kommer alltid se snett på mig och behandla mig annorlunda. Alla män kommer alltid vara ett hot för mig och en påminnelse om det hemska som har hänt. Jag är dömd till att aldrig mer kunna älska en kille.